112....

Det numret har jag idag slagit för första gången i mitt liv. Johan kom hem strax efter 18, satte sig och åt i köket och Agnes satt i sin stol o åt på ett äpple. Jag gick ut och sa hej då till Jolines kompis som var här o lekte.
Komme rin i köket och Johan står och håller Agnes och dunkar henne i ryggen. Hon har satt en äppelbit i halsen och får inte upp den, PANIK!!!!!!!!

Jag frågar Johan, ska jag ringa... ne vänta, han e så lugn och jag blir så panikslagen, rädd och förtvivlad, efter 2-3 försök med fingrar i halsen för att få henne o kräkas, utan bättre resultat så ringer jag 112.
-SOS alarm, vad har hänt....

Jag med skakig röst och gråten i halsen berättar att min dotter satt en äppelbit i halsen... Och hon får inte upp den. Johan fortsätter försöka m Agnes i köket medan jag pratar m SOS i hallen... jag hör hur hon skriker o gråter hest.... hon får luft, men den sitter kvar och hon får stora kväljningar...

Efter en stunds prat med dom på SOS, så verkar det som om Johan fick upp äppelbiten, alt om den åkte ner... Men Agnes lugnade sig iaf och jag fortsätter prata m SOS som tycker att det låter bättre och att vi kan avvakta om det känns ok för oss. Om hon skulle bli att hosta mer så kan äppelbiten ha ramlat ner i ena lungan och då måste man in och ta bort den.
Efter lite samrådan med dom på telefon, en supertrevlig sköterska så lugnar jag ner mig och Agnes verkar bättre och mindre berörd av händelsen, och ingen hosta heller. Äppelbiten måste ha kommit upp...

Fy fan, vilken hemsk upplevelse.... Jag såg ett bildscenario framför mig med ambulans och alltihopa...
Tur Johan kunde behålla lugnet, darling du är bäst!

Usch stackars Agnes vad vi dunka henne i ryggen fingrade i halsen... Efter jag lagt på luren brast jag ut i gråt... Johan kom upp med Agnes som ler och är glad igen, åh älskade lilla ängel! Aldrig mera äpple innan du fått mer tänder!

Var tvungen att ta en avslappnande dusch för att lugna mig...
Nu ligger hon och sover och ingen hosta, "so far"...

Tack gode Gud!